Spikmatta

Jag har en spikmatta. Den kostade 650 kr och jag köpte den för att jag var nyfiken på att prova den, har varit det ett tag sedan jag gick en massageterapeututbildning 2003. Att den skulle bota sjukdomar är väl inte helt orimligt men det är klart att gå ut med att säga att den botar är ju relativt. Hur som helst det gör det väldigt ont att ligga på en "spikmatta". Jag har haft den nu i ca 3 månader och använder den ca 1 ggr i veckan ibland mindre. Men den har en spännande effekt om man nu orkar stå ut de första ca 10 minutrarna av sveda och smärta. Strax efteråt så börjar kroppen acceptera att spikarna finns där. Men det är ju inte alla dagar som min kropp tycker om att ligga på mattan. Effekten är värmande och lugnande, för mig känns det ganska bra. Vet inte riktigt hur mycket det hjälper mina muskler att bli mindre spända, men jag tror att spikmattan triggar igång blodcirkulationen. Priset för denna matta är ockrigt och borde sänkas. Jag vet faktiskt inte om jag hade köpt mattan om man kunde prova den först under en vecka. Därför det gör så ont varje gång, fortfarande. Jag trodde kanske att det skulle bli lättare efter varje gång, men det blir det inte. När kroppen har vilat och återhämtat sig från tidigare användande så reagerar kroppen exakt likadant igen, det gör ont! Tur att jag köpte den gröna mattan som sägs göra mindre ont än den oranga. Fast jag är inte säker på att det hade spelat å stor roll. Nu har jag provat den, ett dyrt test, som jag visserligen använder men sparsamt.

Vill du arbeta som sjuksköterska i Spanien?

Här på denna Blogg kommer jag att skriva ner mina erfarenheter hittills och framledes...

Det vill säga jag börjar här och nu.

Jag jobbar på ett sjukhus i Spanien, på avdelning. först och främst vill jag säga att jag har haft tur som fått jobb i dessa tider med finansiella krisen som är en stor börda här i Spanien. Just nu är det ca 22% arbetslöshet, vilket är väldigt mycket. Främst är de unga och outbildade som saknar arbete.

För att kunna arbeta i Spanien som sjuksköterska måste det till en massa pappersarbete. Och för er som inte känner till rutinerna kring pappersarbetet i Spanien så kan jag meddela att "manjana" är bara förnamnet.

Hur som helst, du måste översätta samtliga bevis från din sjuksköterskeexamen till Spanska. Jag gick till spanska ambassaden i Stockholm och fick mina papper stämplade och verifierade, för det tog det ut en enkel liten summa på ca 300 kr. För vad, kan man undra. Hur som helst tror ändå att det var bra för jag slapp översätta alla mina kurser, vet inte om det berodde på att det var verifierade, men åtminstone lite mindre papper att översätta. Ni som har en sjuksköterskeexamen vet ju att den innehåller ett ex antal papper.

Nåväl, när alla papper är korrekt ifyllda, skickas samtliga papper till Madrid, där det ska godkännas. Det är här som jag inte längre hänger med på resan. Hur är det möjligt att vi som är medlemmar inom EU, har samma längd på utbildning måste få ett godkännande från spanska staten att vår utbildning duger? Det är ingen idé att ifrågasätta. Jag fick vänta snällt och hoppades på att få mina papper tidigare.

Nu när jag har detta viktiga dokument översatt och godkänt tror man ju att det bara är att sätta igång och arbeta, men då kom nästa papper och nästa och nästa. Jag fick anställning men innan jag kunde börja jobba var jag tvungen att skaffa ena beviset efter det andra. Jag talar bara om så här lite simpelt hur det ser ut. Bara så att ni vet att det inte bara är att börja jobba. Det trodde jag.

Sjukhuset som jag jobbar vid är privat och det känns precis som man kliver direkt in i 70-80-talet. Många gånger känns Spanien väldigt mycket 70-tal överlag. Till exempel här skrivs fortfarande journaler på större sjukhus och även privata, för hand. Visst, det är ok att man skriver för hand. Men när till exempel en läkare ger order om ändring av mediciner så skrivs de alltid för hand och det är med varierad handstil och många gånger oläsligt.

High temperature sacrifices your independency

Are you independent and stand up for yourself?

Well, you think you are, 'til you get a high temperature. You wake up with sweat all over your body, pain in the neck. You may also have a sore throat. But what worries you most is your temperature. Normally within 36-37° C, now your temperature is 38, 39, 40 or even more. How do we know this? Well, thank God for the great invention of the thermometer. But if you don't own one, then what happens?

"It's easy", you may say. "You go to the doctor, he prescribes you some relevant medication and off you go." Fine! That is being independent, isn't it?

Or are you more dependent than you think you are? Are there other solutions to consider when you have a fever? Well, there must be, but it may not be convenient, or you may not have the time to seek an alternative. The truth is that if you gave this some thought and some time you would find alternatives. My mother says "Drink some water and the headache will disappear." But will I still have a fever?

My point here is that we are dependent on medications and therefore have to rely on doctors, nurses and other people working within health care. Medications, rehab, you name it, we are stuck - or should i say, enslaved? Of course, as far as what medications and treatment have meant for the human race in the past and present, we should be thankful. I am most grateful personally, and many studies have been and continue to be valuable for treating and curing many kinds of diseases. I am truly grateful to those tireless workers in the medical field, but I am also worried about the future and what will become of medical care.

Can we take control of our own health and begin to understand the inner workings of our bodies? I believe that when anybody loses their independence they also lose part of themselves. So why not try to figure out who you are inside and believe that you can see alternatives when the easiest way seems to be far away?

I hate having a fever, and I would immediately take two aspirins and go back straight to bed, but, then what's the next step? Wait till I will wake up and hope that everything is gone? If not, I'll go see a doctor. It's too easy. What to do if i can't see a doctor? What to do if there are no more medications to take? What if there is nobody around you but yourself - who do you consult then?

Start relying on yourself and be as independent as you can, or someone will take away your independence.